Idag tänker jag (och de flesta runt mig) på min lärare och hennes familj. De skulle blivit fler, men det blev inte så. Att leva mindre än en dag är ett för kort liv. En stor kram till er.




Annars så har dagen varit som vanligt. Skola. Huvudvärk. Ett tecken på situationen ovan är att min klass aldrig varit så dämpad, så lång tid, under de 3 år jag känt dem. Medkänsla och sorg för andra har liksom genomsyrat min dag idag. Det var rätt gött att få se min glada, fina häst och få rida ut i skogen med solen i ögonen. Det var nog det bästa idag, faktiskt.