Ibland känns det som om alla bara spelar teater runt en. Säger en sak, ler, skrattar, men inombords menar de något helt annat, tycker det precis motsatta. Då blir jag arg. Jag blir arg eftersom det är lättare att hantera än att bli ledsen eller sårad, men arg blir jag. Stå upp för dig själv och vad du tycker och känner.  Vad kan hända? Att du får ett problem att ta itu med? Att någon kanske gillar dig lite mindre än förut? Det ser inte jag som några stora tragedier.

Problemet kommer att lösas, personen ersätts av någon som gillar dig mer för den du är.

Jag är djup idag, för jag omges av teaterspelande människor. Jag spelar också teater. Ibland, men jag lär mig att inte göra det hela tiden. Spela bra, eller inte alls. Ja, det säger emot varandra. Men kanske gör det det, eftersom jag vet att det inte är så lätt jämt, det där att visa sig själv och allt. Men jag försöker, och jag blir arg om inte andra också försöker. Arg för att jag ser mig själv i dom, inser hur löjligt det är.  Och inte bara teaterspelandet är jobbigt, utan också konsekvenserna som kommer ur det. Man säger en sak, spelar teater och menar en helt annan. Så släpper man teatern, och står fast vid det där man sa först. Det blir bara fel.

Idag har varit en teaterdag, jag har haft en paus i mitt teatrande,  kanske är det det som gör att jag märker alla andras. Trött blir jag, det kommer bli skönt med sommarlov om några dagar. Då kan jag stressa ner och låta människor spela sin teater. Kanske bryr jag mig inte lika mycket då, eftersom jag har lättare för att tackla det  och se klart.

Vi får se, men jag slutar aldrig hoppas på att det ska bli bättre. Skitdagar kan bli bra dagar. Allt kan bli bättre. Och nu är jag glad igen, eftersom jag har fått klaga lite.