För ett år sen stod jag i ett klassrum i min gamla skola. Jag hade en massa rosor runt halsen, då jag gick runt och sa hejdå till alla min klass. Hela den dagen var ett enda stort avsked, av lärare, klasskompisar, vänner. Innan vi gick ut,  sa vi hejdå till alla lärare i aulan. Sedan hittade jag mina mates, och gick ut. Ut i solskenet, där jag hittade min familj som grattade mig för att ha klarat av högstadiet. I min hand kramade jag mitt fina kuvert med betyg, rosorna slog mot halsen och jag var lycklig. Jag grät inte en enda tår då, trots att det var sista gången jag tillhörde 9b1. Jag var inte ledsen, jag var överlycklig. Äntligen var det slut, ett långt sommarlov innan gymnasiet började, väntade.

Nu, ett år senare, är jag lika lycklig som den dagen då jag kom ut och såg min familj vänta på mig. Jag har nyss kommit hem från en helt annorlunda skolavslutning, just för att jag vet att nästa höst, då kommer jag träffa dom igen. Om inte tidigare, förstås. Det är ett helt annorlunda väder ute nu mot förra året, men det här är ändå en bättre avslutning än då. Jag har inte sagt ett enda hejdå, bara en massa ha en bra sommar, tillsammans med en massa leenden, och inga tårar. På många sätt är det här en bättre avslutning. Det är en avslutning som egentligen inte är en avslutning.