Gud, den där rubriken börjar bli en vana. Jaja.


Nu har jag varit i Italien en vecka, och jag vill inte åka hem. Eller, det är klart att jag vill, men det får gärna dröja lite längre än två veckor. Faktiskt. Jag saknar min lilla häst en del bara. Men om hon var här, och det var lite enklare att prata med folk via internet, ja då vore allt perfekt.

9-13 varje dag, ungefär, så är jag på mitt jobb. Jag skrattar, leker i photoshop, försöker lära mig italienska och skrattar lite till. Det är mest det jag orkar göra, när mina italienska kollegor försöker prata engelska eller när jag försöker prata italienska. Det blir mycket roligt. Fast jag är imponerad över deras engelska. Den är mycket bättre än jag trodde den skulle vara.

Jag fotar, och fotar, och fotar. Känns det som. Men jag får liksom aldrig plats med allt på bilder. En vecka, 2000 bilder, tror jag att det blivit ungefär. Inte mer, men kanske något mindre. Haha.

I söndags var vi till San Marino. Ett annat land, fakstikt. Det tog någon minut innan min förvirrade hjärna förstod det. Jag är väldigt allmänt förivrrad här nere, mer än vanligt. Beror nog på att hjärnan försöker med 4 språk samtidigt för att förstå. Kan vi hoppas i alla fall.

Random, halvful bild från San Marino. Andra bilder en annan dag!

Imorrn åker jag. Första etappen mot Italien. På måndag så flyger vi. Haha, ska bli sååå kul.


Idag åkte jag upp och myste med pållen för sista gången på 3 veckor. Inte för att hon vet det, men ändå. Det var strålande sol och flera plusgrader. Perfekt för en lång, härlig ridtur. Jag var glad, hästen var ännu gladare, vilket gjorde att vi hade jättekul. Jag har nog aldrig galopperat så fort, på en häst som inte varit rädd.  Visst önskar jag att stoppsträckan kanske var lite kortare, men fy så kul det är med fart. Jag vet inte vem som var mest nöjd med turen, jag eller hästen. Jag för att det gick fort, hon för att hon fick springa. Det här kommer jag leva på när jag sitter i en lägenhet i Italien och längtar hem. Dessutom har I-M lovat att hon och Rosa kommer finnas i min ficka hela tiden. Känns tryggt.

Haha, jag kommer inte kunna sova inatt. Undrar om jag glömt packa något?

Haha, först nu börjar det gå upp för mig att vi åker snart. Jag börjar få resfeber.

Jag vet inte hur det blir med Internet därnere, vore ju kul att kunna blogga under tiden. För att inte tala om att hålla kontakten med alla, samt lämna in sin lilla krönika utan problem. Haha. Självklart fick jag en deadline när jag är utomlands, men det ska nog gå bra ändå. Kanske ger en extra touch till själva texten. Vad vet jag.

Nu ska jag röra på mig och se om det finns något skoj att göra. Har precis suttit med det sista i en skoluppgift, korre och jag äger helt enkelt. Nu är det bara småsaker kvar, lite text etc sedan kan vi lämna in. Vi är bäst. Haha.

Det närmar sig. På söndag inleds resan mot Italien! hihi. Det ska bli skoj, det.


Nu har vi dessutom alla tåg/flygbiljetter etc så då känns det extra bra, jag menar, vi kommer ta oss någonstans.

En lektion i skolan idag, sen yoga. Och en inlämning. Som jag inte vet om vi hinner klart med, men det får gå ändå. Vi gör vårt bästa. Tror inte att det händer så farligt mycket om den blir en dag sen, eller rättare sagt: jag hoppas på det.

Nu blir det frukost!

 

Ibland fylls jag av en sån fruktansvärt stor känsla av inspiration. Jag bara vill, vill, vill göra en massa saker. Problemt är att jag inte riktigt vet vad jag vill göra. I vanliga fall brukar jag skriva på min bok, men just nu funkar inte det. Jag har en massa ofärdiga ideer i huvudet, som jag vill använda!

Jag gillar känslan av att ha en massa inspiration. Glad. Sprallig. Kreativ. Allt går. Och man vill göra det nu, utan att vänta.  Och självklart är hästen den mest solklara inspirationskälla som finns. För hon lever alltid livet, på sitt speciella sätt. Alltid lika glad och nöjd med hur livet går. Alltid redo för nya saker, ibland med lite tvekan, men ändå alltid med på saker och ting. Det gör mig så glad. Och jag blir likadan.

 

Sjuk. Blä. Fast hellre nu än om en vecka när jag är i Italien.


Fick igår höra att en på pappas jobb trodde jag var en riktig, proffisionell fotograf. Det var riktigt roligt. Jag menar, jag har inte ens någon monsterutrustning utan bara en ganska enkel(älskad, men enkel) systemkamera med standardobjektiv. Det gjorde min dag faktiskt att höra det. Och ger mig inspiration inför framtiden.

En av bilderna jag fick beröm för. Tjoho!

Åh, det var så bra. Ola Salo är rätt bra på det där med livesaker. Och resten av folket så klart. Haha. Gud, vad jag är glad att vi gick dit. Jag kan visserligen inte titlarna på många låtar (dåliga minnet igen) men texterna, dom kan jag. Haha.

Ikväll ska jag och bästaste M & Korre på The Arks avslutningsturne. Det ska bli gôrskôj, de. Haha, som man säger här.

 

Idag blev det en pysseldag med hästen. Bara för att jag kunde åka upp på en fredag förmiddag. Haha. Det var en rätt go känsla. Dessutom fick jag med mig I-M på en promenix, vilket också var rätt gött. Och ikväll ska jag se på film tillsammans med J. Det känns riktigt bra att bara göra saker man gillar, har ni tänkt på det?

 

Det borde man göra oftare. Istället för att dras med alla tråkiga, jobbiga saker. Varför kunde inte livet bestå av enbart, och enbart roliga, intressanta saker?

Det är strålande sol ute och varmt. Om det inte vore för att jag har noll inspiration så skulle kameran vara framme och föreviga vinterns kamp för överlevnad. Kanske är nu våren äntligen här på riktigt? Det är ju nästan så man vågar tro på det.

Annars har jag fullt upp. Eller ja, fullt upp med att göra så lite som möjligt! Det är sportlov som gäller nu och jag passar på att bara vara. Hästen har jag pysslat med en hel del, och kommer fortsätta med under lovet. Det gäller att passa på nu, snart kommer jag vara i Italien i 3 veckor utan att se henne alls. Jobbigt!

På tal om Italien..Snart åker vi. Här hemma skrivs det en packlista, mitt berömda minne ska inte få svika mig nu, haha och jag börjar faktiskt inse att vi åker snart. Ska bli så fruktansvärt roligt.


Dessutom träffade jag mina söta, snälla vänner igår på en spontantjejkväll. Eller vad man ska kalla det. Jag kände mig otroligt vuxen som tog bilen in till stan, efter att ha hämtat upp Korre. Haha, det var roligt. Jag tycker om att köra bil, har jag insett. Speciellt när det inte sitter en stor skylt därbak och jag inte måste ha med mig en förälder eller två.

Det var en liten update, något mer kanske det blir, kanske inte.