Jag tror ta mig tusan att jag har hittat en tränare här nere som jag vill fortsätta rida för och där det faktiskt kan hända saker med både mig och Rosa och inte bara är "för att det är vettigt att ha någon som kollar på en ibland". Äntligen, skulle man kunna säga.

 

Veckans träning gick ut på att få Rosa mer mellan hjälperna och vi satt i 45 min och arbetade i skritt, trav och halter. Vilket inte gjorde mig ett dugg, eftersom jag fick förklarat för mig så jag förstod vad jag skulle göra och kunde känna skillnaden på slutet. För att jag skulle förstå i början, hoppade även P(tränaren) upp på kraken och visade. Rosa tjafsade emot som tusan när någon annan hoppade upp och började bestämma, men bara hon gav sig, var hon riktigt fin! Och det bästa av allt är såklart att hon var nästan lika fin med mig i slutet.

 

En av de sakerna jag gillade med P var att vi inte slutade lektionen förrän vi fick igenom sakerna och eftersom jag sagt att jag ville ha hjälp med galoppen, där jag märker problemen mest, fick jag ca 15 min extra att galoppera lite på också, när jag började fatta vinken i skritt och trav. Gjorde en fattning i varje varv och det var utan överdrift de två bästa fattningarna vi gjort på ridbana. Så något hände i alla fall..

 

Jag fick också med mig handfasta tips på hur jag ska fortsätta rida, vilket är det jag saknat mest från andra. Dagens roligaste kommentar som jag tror jag aldrig hört förut när det gäller hästar, men inte förvånar mig ett dugg med tanke på resten av mitt liv, kom när jag ridit i ca 1 ½ minut inför henne. " Ja, jag ser ju direkt att både du och hästen är alldeles för ambitiösa. Det ska vi försöka bromsa."