Jag har under hela sommaren ställt lite högre krav på Rosa i dressyren(inbillar jag mig, i alla fall) med lite hjälp av L ibland. Det har lett till att mycket av den fina känslan, så att säga, och mycket av formen försvunnit. Visst har jag fått lite mer tryck i henne ibland och fått henne lite mer uppmärksam, men jag har ändå stört mig lite på att det inte gått att kombinera allt.

Igår fick jag äntligen tillbaka den braiga känslan! Lycka, kan man säga. Nu är jag inte så medveten om vad jag gör när jag rider, så jag kan inte säga till 100% om det äntligen klaffade, eller om jag sänkte kraven. Men bra gick det i alla fall, haha. Lisa hjälpte mig att hoppa lite på slutet och även om det gick ganska dåligt ibland, gick det också riktigt bra emellanåt.

För övrigt är Rosas ansikte nu nästan proportionerlig igen! Kan visserligen inte skratta åt henne mer, men det kanske är lika bra det.

Jag har faktiskt, smart eller inte, pluggat en sommarkurs under tiden jag varit här uppe i Värmland. Eller ja, helt klar är jag inte än. Men det är på distans, halvfart och märks knappt att jag gjort den, om jag ska vara helt ärlig. Förutom att jag sen har på papper att jag läst det, såklart. Projektledning är det i alla fall som jag läser och det är riktigt intressant, det jag läser om. Något jag tror att jag kan ha nytta av i framtiden, så helt dumt av mig var det inte att söka.

Känns väl kanske lite bakvänt att plugga under sommarlovet från högskolan, men det lät som en bra kurs, jag fick inget jobb(= sätt att få pengar) och tja, varför inte? Kan i alla fall rekommendera kursen, även om man kanske har annat för sig under sommaren och läser den på hösten istället, haha!

Igår när jag borstade lilla hästen inför ridning insåg jag att något inte riktigt stämde i ansiktet hos henne. Halva nosryggen/ganaschen på ena sidan var nämligen dubbelt så stor som vanligt.  Känner jag Rosa rätt, så har hon helt enkelt knäat sig själv i huvudet. Det är bara hon som kan lyckas med det..

Det kan i och för sig vara en tand som spökar också, men jag tvivlar på det. Svullnaden gick ner när vi red, maten gick ner som vanligt och vår miniundersökning hittade ingenting, även om inget av det såklart är en försäkring på det.

Men jag kunde inte låta bli att skratta. För hon såg så sjukt rolig ut, med en stor utbuktning på ena sidan av huvudet. Haha.

 

Igår hoppade jag och Rosa igen, fick hjälp av L innan det bar av till Trossnäs, vilket jag tycker är ett ganska så bra upplägg. Hehe. Blev lite dressyr först, mest med fokus på att få Rosa med mig, uppmärksam och lite sånt där. Senare blev det galoppbommar och ett litet hinder. Rosa tyckte det här med galoppbommar var riktigt kul, nästan så att jag fick börja bromsa istället för att driva. Så nu vet jag vad jag ska göra om hon är seg en dag, hehe..

Jag vet att min sits inte är den bästa, det är långa tyglar och en massa andra småfel, men huvudsaken är att vi hoppar. Och jag tycker inte längre att det är läskigt att skutta över 60-70cm hinder. Och det går framåt för varje gång vi plockar fram de där pinnarna. Ja, det kanske märks att jag är lite stolt över oss båda?

Tror faktiskt att det här är rekord i uppehåll med inlägg, eller något sånt. Men, så går det när man har mycket att göra, hehe.

Klassträff med massa gammalt TIME-folk, som var riktigt roligt, firande x2 av Lisa som fyllt år, stallskurande, ridning och en massa annat har tagit tid så jag har varken haft ork eller lust att uppdatera. Men så får det vara ibland, och det är ju tur det.

Igår följde jag med Lisa till Trossnäs igen, och fotade lite. Var lite mer sams med kameran idag än sist, men bara lite. Ljuset har jag inga som helst problem med, men det är det där med att hitta rätt fokus. Allt blir ju suddigt, vilket gör mig lite lätt galen för inget jag gör funkar ju, haha.

Det, enligt mig, bästa fotot ville inte laddas upp, så fick bli två andra..

Måste erkänna att min fantasi när det gäller rubriken verkligen sett bättre dagar, men jaja. De är informativa i alla fall, haha!

Rosa och jag har så smått börjat hoppa mer seriöst här hemma nu. Visserligen är varken ridbanan eller hindermaterialet mycket att hurra för, men det fungerar och det är huvudsaken.

En av få bilder L hann fota sist vi skulle rida dressyr.
Blev inte så mycket mer än tio minuters skritt pga hälta. Men, men.
Nästa gång kameran är med ska det fotas hoppning, hehe.

Det är inga höjder direkt, men det är inte heller meningen. Rosali ska fatta vad det går ut på och jag ska komma på hur jag ska kunna hjälpa henne, typ. Men nu när vi har lite mer flyt på det så är det så sjukt mycket roligare, i alla fall! Trossnäs känns lite mindre avlägset nu, det är liksom vårt mål för i sommar att kunna hoppa där i alla fall en gång.

Häromdagen fick Rosa sig en riktig genomkörare, tror aldrig jag har sett en häst se så chockad ut som när vi kom hem, haha. Hon stod och stirrade ut i luften, såg ut som om hon ställde sig frågan "vad i h-vete hände?!"

Tanken var att vi skulle konditionsträna, vilket i sig är ett ganska jobbigt pass för lilla Rosa. Dagen till ära bestämde hon sig för att tjafsa med mig och vägrade galoppera, utan drog bara i travartrav. Kort sagt så fick det bli en extra stunds dressyr på det för att få ordning på galoppen.  Med L's hjälp blev galoppen riktigt bra i både höger och vänster och jag var betydligt gladare när vi tillslut red hem. Förhoppningsvis sköter hon sig bättre nästa gång vi är där ute och stressar inte upp sig så fruktansvärt mycket, även om det var ganska roligt att se hennes chockade uttryck, hehe..

Samtidigt som jag och Rosa har det väldigt lugnt och skönt här uppe i Värmland, så ligger vi i någon slags intensivträning.

Det dressyras, hoppas, konditionstränas, miljötränas och lite allt möjligt. Vi hoppar mest pinnar ute i skogen, men det ska nog bli lite pinnar på bana inom snar framtid också. Sist vi skulle försöka hann vi bara till ridbanan, så var kraken halt pga att hon trampat på stora, hemska stenar. Snabbt fixat med lite vila och nu kommer hon inte undan längre, hehe.

Ska nog också sägas att det inte bara är Rosa som får miljöträning, utan jag också. Nyttigt och bra på alla sätt och vis.

Dressyrmässigt så gjorde vi vår premiär med att galoppera i form, i höger galopp, häromdagen. Stolt matte!

Annars lever vi mest livet, Rosa och jag. Hon ute på bete och med nya rekord i fetma dag för dag, jag hemma hos L där jag sitter och degar i soffan, haha!

Det finns många Om i huvudet när jag tittar på det här fotot. Om den lillahästen hade varit skarp, så hade det varit bland det bästa jag fotat på Trossnäs, någonsin. Det är inte roligt att veta, när det är så suddigt som det är. Arg, är vad jag är. På kameran, och på mig som fotograf. Blä!